Flickvän har varit i gambia
Hans barn ska inte växa upp med identisk känsla av skam; som att en nödvändig pusselbit av en själv saknas. Mamman kunna inte ha haft det mindre tufft tillsammans med ensam vårdnad, många barn och en realistisk ekonomi. Det personliga, det politiska, och dem många olika rösterna interfolieras med varandra inom en form som funkar fint.
Men Levin accepterar på det stora hela pappans förklaring och relationen slutar i ett happy end. Men boken är också så mycket mer. Det gör att boken blir tredimensionell inom stället för endimensionell. Bokens lyckliga slut handlar i stället om att jag är övertygad om att Amat Levin kommer finnas var för sin son, ge honom all förståelse han behöver för att känna stolthet ovan sitt ursprung.
Den är en personlig samt rörande berättelse om att lära känna detta land, den kultur och det folk såsom man har sina rötter i, men saknar kunskap om. Amat Levins debut Slumpens ungar är full av situationer om den specifika rasism som drabbar svarta människor. Hade boken kunnat gå djupare om det var fri fiktion i stället för hänsynstagande självbiografiskt reportage? Varför tog pappan inte hand om sitt barn? Eller handlar det om de låga förväntningarnas rasism?
”Slumpens barn” förenar det politiska och personliga
I en känslig scen existerar vi framme vid smärtpunkten: far och son ska för första gången tala ut. Lidija Praizovic. Har författaren här hastat att försonas? Om att försöka reparera relationen till den pappa som borde varit den som överfört kunskapen till en, men som aldrig riktigt funnits där. Publicerad Följ ämnen inom artikeln. Men pappan talar i skägget: denne längtade hem till Gambia, svenskar är en konstigt släkte som är svåra att socialisera med, sen hamnade han i ekonomiskt trångmål … Allt detta kan mycket väl stämma, men i mina öron låter det även som en mans bortförklaringar.
PLUS Stormare inom strid mot alla forskare. Resan är liksom resten av boken välgestaltad, och trots för att jag aldrig varit i Afrika söder angående Sahara tycker jag mig på sätt samt vis uppleva landet: fattigdomen Gambia är en av världens fattigaste länder men också gästfriheten och givmildheten. Men i slutet när säcken ska knytas ihop är det något likt inte övertygar. Överlag är det en ödmjuk och välkomponerad bok.
Det finns givetvis något djupt mänskligt i att ge en exponerad förälder flera chanser. Vi följer med vid en omvälvande resa till Gambia — hans första sen han var ett litet unge. Varför gav han honom inte den gambiska kulturen och lärde honom språket wolof? Problemet är att Levin inte får med sig läsaren, eftersom den knappa och tillbakahållna skildringen av pappan under bokens gång knappast besitter gjort mig tillräckligt engagerad i honom på grund av att nu se mellan fingrarna.
Levin synar sina egna privilegier, som light skin , som boende i ett av världens rikaste länder, som uppväxt med en vit svensk mamma, som universitetsutbildad.
Resa till Gambia? – tips från en erfaren Gambiaresenär
I boken finns en mängd intervjuer med och porträtt av svenskgambier som Levin gjort i avsikt att förstå de identiteter och berättelser vilket är del av och produkten av relationen Sverige-Gambia. Särskild cred ska han ha på grund av att han också ger utrymme åt flera som talar utifrån positioner långt bort ifrån den identitetspolitik som ibland tenderar att bli narcissistisk och fyrkantig. Varför försvann han beneath långa perioder?
Men hon stod kvar, liksom kvinnor så ofta gör. Det är många intressant att följa Levin på hans utflykt att lära känna sitt arv, vilket får förnyad tyngd när hans flickvän en morgon berättar att hon är gravid. Är detta på grund av sonens blinda lojalitet mot fadern i patriarkatet?